Host o böst, ingen röst o ingen tröst...
// 13 år sen jag blev brutalt misshandlad och gruppvåldtagen flera gånger om.
13 år med Posttraumatisk stress syndrom.
Jag märker framstegen, Förr så gjorde sig PTSDn påmind varje dag dygnet runt även i drömmarna. och blev extra down redan flera veckor innan årsdagen.
Nu dock, med min vilja av stål att aldrig bli ett offer utan en överlevare så har jag kämpat mig uppåt så pass mycket så jag knappt märker av PTSDn dagtid 364 dagar om året.
Men på årsdagen, då kommer allt tillbaka, flashbacks, oron, ångesten, känslorna, lukterna, ja allt.
Jag vet att det kommer vara bättre i morgon.
för att gå från att vara totalhandikappad av sin PTSD till att bara ha 1 dag om året som är superjobbig, visst Mardrömmarna är ju kvar (återupplever det i drömmarna flera gånger varje natt i 13 års tid) Men att ha kommit så långt som jag gjort, det ser jag som en seger.
8 män krossade den jag var, 8 män förstörde mitt liv. 8 män har gett mig permanenta själsliga sår som aldrig kommer läka.
Men i samma stund jag slutar kämpa så har de vunnit och det kommer jag aldrig låta ske.Jag är en krigare i ett själsligt krig och kommer aldrig sluta kämpa för min rätt att må bra och duga som den jag är. //
Vilken kille, vilken styrka
Det finns fler som delar m sej av sin öden....
dessa är beundransvärda.