Nästa huvudbry..

Kommunen vill bara ha årsarbetstid, tror katten det. Sparar ju massor med pengar, men inte på personalen. Täcka upp för varandra vid semester o sjukdom...ta ut i ledighet vid tillfälle. Alltså om jag fattar rätt så kan vi aldrig vara säkra på att vi får vara lediga...Inte får vi extra betalt heller då vi går in o jobbar då det saknas personal. Jag börjar tro mer o mer att vi i omsorgen är en slit och släng vara. Sorgligt. Jag hoppas verkligen inte facket går på arbetsgivarens linje. För då får vi ju ytterligare våra misstankar stärkta... Och jag vet flera runt 50 årsåldern som jobbat i ett 30 tal år...vigt sitt liv för att ta hand om andra människor. Många av dessa har fått nog, dom känner sej bara utnyttjade. Passar det inte...tack o adjö typ. Synd att man är så gammal så man inte är attraktiv på arbetsmarknaden.

Jag har funderat en tid på dessa dubbla budskap jag får från vänner och bekanta

Vilket ska jag tro på ? Börjar ju undra, för singel är jag ju ! Så logiskt sätt så borde jag kke ändra på mej, När man pratar om ens personlighet m vänner m fl...hur vi är och hur vi ska vara för att hitta mannen i vårt liv " imitt liv i detta fallet" Jag får då svar som: Dom vet inte vad dom går miste om, bara dom lär känna dej så förstår dom att du e en toppen tjej. Och så kan ngn annan säga : Du skrämmer dom nog, du verkar vara alldeles för stark o tuff. DU kke skulle ändra dej. Jag fattar inget, jag tycker inte själv att jag e tuff..lr stark. Så vad ska jag ändra på...behöver jag ändra på mej ? VILL jag ändra på mej...ska jag inte vara jag, mej själv ? Jag tycker jag är rätt positiv o glad för det mesta, klart jag också har deppdagar men då brukar jag hålla låg profil. Klart jag önskar jag vore tuffare o vågade visa ett ev intresse för en man. Men nu är det inte så. Inte lätt att ändra en del då man är en osäker person. Ja kort o gott så är det i dessa banor min tankar går. Kommer just ingen vart. Förväntar mej väl just inga svar ....utan bara lättar mitt hjärta här i bloggen. Den får ta allt...både glädje o sorg grubblerier m m o kan inte opponera sej ! Är glad över att kunna skriva av mej, så min tankar inte helt övergår mitt förstånd.

Ältar...

så jäkla jobbigt . :-( Men jag kan tydligen inte släppa en del ngn längre stund. Om jag visste hur jag skulle gå t väga för att det ska bli en förändring så skulle jag gjort de för länge sen. Har försökt iofs ! Verkade som att det jag sa togs till sej... men nu är det nog bortglömt, verkar vara väldigt tät o nära, kär kontakt t.om Men när en del är så trovärdiga, så folk inte ens kan tänka tanken att det är lögner som sprids fr den munnen. Allt för att hamna i bättre dager själv...så utstuderat, väl planerat. inget görs utan en baktanke. Linda dom man har ett behov av runt finger med fagra löften o leenden, fångar man många med. Tydligen funkar det. Även på såna som vet hur det ligger till, men är man konflikträdd så är man. Förstår bara inte att det accepteras, när många mår dåligt samt oskyldiga blir indragna. Såna som det ska värnas om, får höra både de ena å de andra. Dessa ska ta ställning t en persons fördel...allt för att skydda sej själv. Det har gått väl långt nu...kke det är det som gör att det blir panik...risken att bli ertappad får en att begå större misstag. Jag önskar att fler kunde sätta ner foten, påvisa att det är fel...fel åt h-vete. Men chansen är inte stor, tydligen så tror folk att personen är hjälpt av att hållas bakom ryggen... När hjälpbehovet är på annan nivå. Jag mfl sitter som i en rävsax. Bläääähh Och så oroas jag av hur sjukdomar håller vänner i ett fast grepp. Det är nog nu, behövs inga flera prövningar för varesig dom lr mej. Inte andra prövningar heller för flera av oss...nog är nog!