Ibland känns det som att jag aldrig ska hitta...
......tillbaka, till mej själv.
Jag tycks vara helt vilse.
Känns som att jag aldrig ska bli glad igen.
Minns inte hur det är att vara lycklig.
De bästa stunderna i mitt liv den senaste tiden är tsm med barn o barnbarn.
Då känner jag mej älskad...
att jag betyder ngt.
Något liv, umgänge...
finns knappast.
Känner att jag vill inte dra ner andras mående.
Tror inte att jag har ngt att ge.
Vill inte ens prata i tel.
Lika bra att bara sköta jobbet o andra måsten...
sen kan jag vara mitt egna sällskap.
Då kan jag iaf inte smitta andra med mitt ....
blahaaaa.
Ids inte ens söka kärlek.......
spana efter en tänkbar partner...
varför ska jag...
ingen som vill ha mej iaf...
Inte många som duger...
vilka krav som ställs på andra.
Skrämmande.
Vore skönt o få lite positiv medgång...
att jag får lite tur, flyt.
Då kke jag kan bli mej själv igen.
Vore inte dumt,,,,
att duga.
Menar..... känna att jag duger.
Är för mycket nu...
2 nära anhöriga som gått bort under 5 dgr...
de tog nog knäcken på mej helt.
Är så himla ledsen.
Misstänker att det har en stor del i hela alltet.
Bävar för begravningen...
bara att se deras kistor stå bredvid varandra...
blir väldigt tungt.
Varför ska en del goda fina människor lämna oss i förtid ?
Några svar får jag inte.
