Ibland känns det som att jag aldrig ska hitta...

......tillbaka, till mej själv.
 
Jag tycks vara helt vilse.
 
Känns som att jag aldrig ska bli glad igen.
 
Minns inte hur det är att vara lycklig.
 
De bästa stunderna i mitt liv den senaste tiden är tsm med barn o barnbarn.
 
Då känner jag mej älskad...
att jag betyder ngt.
 
Något liv, umgänge...
finns knappast.
Känner att jag vill inte dra ner andras mående.
Tror inte att jag har ngt att ge.
 
Vill inte ens prata i tel.
 
Lika bra att bara sköta jobbet o andra måsten...
sen kan jag vara mitt egna sällskap.
 
 
Då kan jag iaf inte smitta andra med mitt ....
blahaaaa.
 
Ids inte ens söka kärlek.......
spana efter en tänkbar partner...
varför ska jag...
ingen som vill ha mej iaf...
Inte många som duger...
vilka krav som ställs på andra.
 
Skrämmande.
 
 
Vore skönt o få lite positiv medgång...
att jag får lite tur, flyt.
 
Då kke jag kan bli mej själv igen.
 
Vore inte dumt,,,,
att duga.
 
Menar..... känna att jag duger.
 
Är för mycket nu...
 
2 nära anhöriga som gått bort under 5 dgr...
de tog nog knäcken på mej helt.
 
Är så himla ledsen.
 
Misstänker att det har en stor del i hela alltet.
 
Bävar för begravningen...
bara att se deras kistor stå bredvid varandra...
blir väldigt tungt.
 
Varför ska en del goda fina människor lämna oss i förtid ?
 
Några svar får jag inte.
 
 
 

Livet känns tungt ibl.

Nu känner jag att det räcker....
Jag kan inte ta hur mycket som helst.
 
Och nu är det inte bara jag som fått min beskärda del, utan flera i fam...släkten.
 
I måndagsmorse så gick min goa fina kusin bort, bara 44 år gammal.
Natten till idag så följde hans mamma, min moster efter....
 
Är väl inte förvånad av  beskedet...
Men tungt blev det för oss alla som är kvar.
Sonen var hennes allt, och hennes önskan var att följa honom.
 
Jag lider med pappan / maken som blev lämnad ensam kvar.
Så ofattbart...
vilken sorg....
smärta.
 
Får se det som så att dom är vackra änglar nu..
och har blivit varmt mottagna av våra andra änglar.
 
Sov gott mina kära...
tills vi ses igen.
 
 
 
Tänker på en mycket kär familjemedlem...
som idag fått ett provsvar...
ett positivt svar om misstänkt sjukdom.
En sjukdom som kan innebära en stor
förändring i livet.
 
 
Varför ?
 
Är det för mycket begärt, få lite flyt....
känna glädje.
Må bra ?
 
Det verkar så....
känner mej ensammast i hela världen ibland.
 
 
 

Via text....

så kan jag få ner fler tankar och åsikter än om jag ska ta det öga mot öga.
Iaf om det gäller viktiga saker.
I min oro att jag ska missa ngt så blir de tydligen en enda röra....
åtminstone ibland.
 
Önskar så att jag hade talets gåva.
 
Funderade på att skriva ett brev ist.
problemet är väl att det blir väldigt långt.
 
 
Kanske rör jag till det då med ?
 
Ja vad gör jag...
Något måste jag göra....
 
är så jäkla less på att folk får fel uppfattning om mej...
bara för att jag inte kan få fram rätt ord.
 
Det är på ren svenska skitjobbigt o bli så känslomässigt berörd
och att jag då ska försöka få fram ngt klokt.
 
 
 
Samtidigt så tycker jag väl inte att det ska behövas.
Skulle inte behövas om folk inte spred så mycket dynga...
som inte har en uns sanning.
 
Alternativet...
låt folk snacka, tro vad dom vill...
även om det gör ont i hjärtat.
 
Suck....
dubbelsuck.
 

Är kke bara jag som är väldigt känslig....
jag borde kke inte ta åt mej.
 
Måste ta tag i mitt liv, bli go o glad igen.
Sånt här drar ner mej ohyggligt mycket.
 
Tur jag har min lilla blogg...
klagoruta...
annars vete katten hur det skulle vara.