Jag förstår inget....
men jag är inte mej själv. Det är som om ngn övertagit hela mitt jag. Jag känner inte igen den här känslan...
har säkert haft de förr, men det måste vara länge sen.
Jag gillar inte vad jag känner... vill inte trötta ut fam o vänner med allt så det blir här jag lättar hjärtat.
Jag känner mej sårbar, svag...orkeslös, tröttheten bara far över mej.
Ledsen som 17 känner jag mej, ensam o övergiven...oälskad !
Ibl känns det som om jag står helt ensam, att det inte finns en enda människa som kan få mej bli glad o må bra igen.
Känns som om ingen bryr sej.
Är så innerligt trött på smärtan, att inte ens orka med en vanlig promenad...måste hela tiden tänka på att jag ska orka ta mej hem oxå. Gäller hålla tummen att jag kan sätta mej någonstans att vila på vägen hem isf.
Fixar inte ens en helkväll ute i gott sällskap.
Bläää så less, känns som en enda ond cirkel....och jag vill ut ur den !!!!!!!!!!
Undrar om borrelian satt sej på psyket ?
Kan ngn vara så snäll och få bort den här människan....
Se till att jag kommer tbx go o glad, full av kraft o livsvilja ?
Lite mat, lite värktabletter.... soffan o film så känns allt bättre, förhoppningsvis redan ikväll :-)
Se framåt semestern, då jag ska försöka se mej omkr...ladda batterierna för ett år.
Stor kram Gunvi <3
Jag hoppas innerligt att du snart känner att det vänder. Vet ju själv hur det är att leva med ständig smärta....att alltid behöva tänka till för att inte förvärra det onda & trötta. Jag väljer ibland att "ta smällen" ...rockar loss eller som igår bada vid klipporna....jag behöver få skratta & va den jag är inuti, för att inte helt tappa bort den jag är. Jag vägrar låta smärtan ta över. Men tunga perioder tar över ibland. Jag har fått bra hjälp av smärtteamet i V-vik för att hantera situationen. Kanske det vore nåt för dig? Snart har du semester & då hoppas jag du laddar batterierna med både upplevelser miljöombyte & många goa skratt. Kanske vi skulle försöka boka in en träff :)