Det är inte många av er som läser mina inlägg, som känner mej.
Och då menar jag verkligen känner mej.
De flesta av er har inte en susning om hur jag levt ,vem jag var innan jag började dela med mej av mina tankar om mej o mitt liv.
Så jag tänkte blotta mej, inte helt men lite iaf.
När jag var barn så var jag en blyg o tyst liten tjej ...
det var alltid mycket alkohol drickande hemma.
Stryk med mattpiskaren var vardagsmat, vet inte varför jag blev agad.
Jag var ett ensamt barn, minns inga lekkamrater i tidig ålder..
förutom att leka m hyresvärden pojke.
Vet att jag var lite rädd för honom även att han var yngre än mej.
Hos min mormor mådde jag bra, var glad..
sov ofta över.
Men även där var det mycket fylla.
Granne med min mormor o morfar bodde en fam som hade en tjej i min ålder så vi brukade leka.
Hon är faktiskt den enda riktiga kompisen jag minns innan vi flyttade t hus i ett annat bostadsområde.
Vi flyttade samma år jag skulle fylla 5 år o här bodde det många barn.
Jag har inget minne av att jag hade ngn att leka m direkt, men jag var ofta hos det barnlösa paret tvärs över gatan.
Där fick jag se på tv o fika, minns spec en film om en liten pojke o en pelikan.
Den filmen berörde mej så starkt så jag började gråta, o tanten blev helt förtvivlad...vad hade hänt ?
Jag vågade inte säja att det var filmen som fick mej bli ledsen..
för jag trodde att då skulle jag inte få titta på tv mer hos dom.
Det vet jag ju som vuxen att det inte hade spelat ngn roll för dom var så glada i mej o att jag kom t dom.
Helt underbara människor.
Lite senare så fick jag flera lekkamrater på granngatorna, o när skolan började så hade jag flera kompisar att leka med.
Men en tjej var riktigt elak, var ofta taskig mot mej.. ett år äldre, o hon gjorde tidvis mitt liv till pest.
Vet att jag ibl funderade över vad jag gjort för fel, om det inte vore bättre om jag inte fanns.
Tiden gick o blygheten bestod, rädd för det mesta...
ibl försökte jag kaxa till mej men det gick inte så bra.
I högstadiet så umgicks jag med olika kompisar, en del var lugna o skötsamma, andra tvärtom.
Men alla fyllde ett behov i mitt liv.
Blygheten följer mej upp i åldrarna, bara dom som känner mej som får se mej..
Okända kunde jag inte ens titta i ögonen, o prata med.
Det var tufft!
Men lite killar passerade i mitt liv, trots allt.
Fast m facit i hand så blev jag rätt utnyttjad, snäll o foglig de var jag det.
Hoppar t att jag som blivande 19 åring träffar den mannen som skulle bli mina barns far.
Vi levde ihop i nästan 30 år, men t slut så tog jag mod till mej o bröt upp.
Jag hade samlat mod i ca 5 år innan jag vågade ta steget.
Min osäkerhet, och känslan av att inte duga, att världen kke skulle bli bättre utan mej...
Att inte kunna ngt höll mej tbx under åren som gick, jag trodde på allvar att jag skulle aldrig
klara mej om jag stod på egna ben.
Efter jag tagit beslutet så hade jag lite tur, o då märkte jag att visst kunde saker.
Jag bidrog med sånt jag inte visste jag kunde/ hade i mej.
Så då började mitt arbete m mej själv o jag tog för mej o jag vågade.
Jag vågade saker som tidigare varit helt otänkbara.
Faktiskt att jag växte som människa, kände mej riktigt lycklig.
Att vara lycklig var inte mej förunnat, det hade jag nog bara varit när barnen föddes.
Mitt liv som singel lyfte mej, och jag prövade mina vingar o dom bar.
Så härligt livet ändå var.
Så jag har kommit långt med mej själv, till att förstå att jag är den jag är .
Jag har dejtat, haft ngr förhållanden...
men förhållande på avstånd är inget för mejJag har bliat runt i vårt avlånga land m ngr vänner, och vi har haft det så trevligt ihop.
Underbara människor som jag träffat på o jag törs säja att jag hade aldrig lärt känna dom om jag inte hade lämnat mitt förhållande o vågat mej ut i det okända.
Jag har även träffat människor som ingen borde ha i sina liv.
Utnyttja o dra fördel, nervärdera...
Psykopater, usch så hemska minnen jag har av dom.
Glad att dom försvunnit ur mitt liv, men jag kan nog aldrig glömma hur det var.
Är nog en nyttig varning, som gör att jag tar folk på pulsen lite mer nu...
innan jag släpper dom närmare.
En del är dock bra skådespelare, så man får ge de lite tid o se vad som visar sej.
Livet förändrades drastiskt av tråkiga saker som en kropp som värker, en de ena än det andra dök/dyker upp.
Jag bad om omplacering på jobbet men det slutade m långtids sjukskrivning o efter det avsked.
Inte lätt att börja om fr början i min ålder o m den jäkla utslitna kroppen jag har.
Men jag gör så gott jag kan, försöker vara vid god mod, hoppas på att det ska lösa sej t det bättre t slut.
Inte lätt att vara positiv o sprida glädje när den ena motgången efter den andra dyker upp.
Jag deppar ihop helt bland,o känner mig värdelös. Jag faller tbx i gamla spår, det är lätt att göra det.
Det är ju svårare att ta sej ur än att komma i, men så är ju livet.
Men det är lättare att hitta tbx när man kommit långt m sej själv o vet sitt egna värde.
Så jag är som ett jojjo, deppar ihop...kommer tbx...deppar.. kommer igen.
Jag har inte levt klart än, även om det ibland kan kännas som att det är lika bra att skita i allt.
De blir som de blir !
Meeen näää, än har jag inte tappat fotfästet helt. Jag kämpar på¨, ngn jävla ggn ska det väl vända.
Jag har mina barn o barnbarn m mej i af och ngr väldigt nära kära vänner.
Det är dom som får mej att forts kämpa, trots motgångar...jag kan lova att det kommer fler gnälliga inlägg framöver, för jag behöver skriva av mej.
Ni behöver ju inte läsa å andra sidan :-D
Mitt liv,kortfattat.....fast de blev rätt mycket att läsa. ;-)
Vi formas av livet
Det går säkert bra för dig, det vänder någon gång
Kanske när vi minst anar det
Håller tummarna för dig!