gunsanstankevurpor

 

kan ta många olika vägar, många fallgropar och vad som väntar bakom kröken vet vi inte.

Vi kan bara hoppas på att det är ngt bra, iaf hanterbart.

 

I natt när jag låg o försökte sova så kikade jag runt på div sidor m mob.

 

Såg ett inlägg som gjorde mej kall!

Tårarna flödade fritt.

 

Och jag började fundera över vad som kunde ha hänt, en ung o relativt nyförälskad fd kollega

mår så dåligt att det tycks bara finnas en väg för personen i fråga.

Hur kan det bli så, varför...

vad har hänt ?

 

Jag vet inte ngt, det är ju så att man tappar kontakten s a s, även om vänskapen består.

Åren går o man kommer ifrån varandra, byte av arbete, familjeförhållanden m m m m förändras under åren.

Så det är ju helt logiskt att man inte har samma kontakt längre m sina fd kollegor, vi har ju haft rätt många kollegor under årens lopp.

 

Dom  jag jobbade m för 10 år sen o över på det, vi träffas ju inte alls längre..

Ngr av oss  gör ett försök ibl men det brukar oftast rinna ut i sanden.

Jag tycker inte mindre om dom för det o jag tror inte dom tycker mindre om mej men annat prioriteras.

 

Och det är ju så, livet tar oss olika vägar..

Precis så som det ska vara, tror jag man kan säja.

 

Men när såna här tråkigheter händer då önskar jag att vi hade haft närmare kontakt, jag tror ju inte att jag hade kunnat göra skillnad om ingen av dom som står personen närmast kunde.

Men på ngt konstigt sätt så önskar jag att jag hade haft möjligheten att finnas där. 

 

Nu är det som det är o dom nära o kära finns där o dom har ett stort jobb framför sej.

 

Jag hoppas innerligt att allt blir bra...

livet forts m div fallgropar, men vi får hoppa över t dom som står på andra sidan o tar emot oss.

Och överöser oss med kärlek får oss känna att vi är viktiga, vi behövs.

 

Livet skulle aldrig bli detsamma utan oss.Det måste vi förstå!