gunsanstankevurpor

 

verkligen bläää !

Känner just ingen glädje , ingen ork lr lust m ngt.

Jag vet att jag själv måste ta tag i mej o mitt liv, helhjärtat...ge mej f*n på att ge de en chans.

 

Låter ju sjukt eg...

GE MITT LIV EN CHANS ! :-/

 

Men alltså, jag har ju tappat allt, inget jävlar anamma i mej längre...

gå här o tycka synd om mej själv...

tycka att allt e orättvist..

de gör ju inget bättre.

Snarare tvärtom.

 

Jag har till och med mer lr mindre tagit avstånd fr mina vänner...

inte för att jag inte tycker om dom,utan för att jag vill inte dom ska drabbas av mitt mående.

 

Jag vill verkligen inte att mina vänner ska bli less på mitt gnäll.

Är rädd om dom, fast nu kke det verkar tvärtom eftersom jag drar mej undan.

Hur jag än vänder mej så har jag rumpan bak.

 

Och där önskar jag att jag kunde sparka mej själv, så jag kom t skott.

Lämna de här tillståndet, det vore underbart.

 

Tänk om jag hade en vän som satt i exkat samma sits som mej...

och då menar jag exakt !

Då skulle vi ha varandra som sporrar o vi har lika mycket att vinna, ett samarbete skulle vara toppen.

 

Men nu e de som de är...

och jag måste...

för jag har eg inget val, jag måste själv...

sporra mej själv.

 

 

 

 

Måste !

Ge mej styrka!

 

Nu t helgen fyller jag jämt, men har inte råd att bjuda hem ngr.

 

Både vill o inte vill fira.

 

Vi får väl se om mina barn hittar på ngt :-)

 

En go vän har ju tänkt ta med mej t en grannstad o fira mej m en lunch <3

Hon är av de vänner som förstår mej o jag förstår henne !