Känslosam....iskyla.
Igår så var det 5 år sen min mamma gick bort.
Så det blev många tankar, saknaden vart påtaglig.
Jag pratade lite med henne, grät lite. ...
Vet inte varför men just igårkväll... så kändes saknaden extra stor.
Inga av de tidigare åren har varit lika...känsliga s a s.
Så det blev många tankar, saknaden vart påtaglig.
Jag pratade lite med henne, grät lite. ...
Vet inte varför men just igårkväll... så kändes saknaden extra stor.
Inga av de tidigare åren har varit lika...känsliga s a s.
Men iaf så gör jag mej redo för att gå och lägga mej, kryper ner i sängen, pratar lite m skyddsänglarna min guide.
Medan jag gör det så börjar jag frysa ngt så fruktansvärt... jag kände som det flöt fullt med isvatten...i mina blodådror.
Tog t.om en filt o lade över täcket...men det hjälpte inte, frös fortfarande så jag hackade tänder.
Satte på vämen på elementet oxå...
" Brukar inte ha värme på i sovrummet, då jag sover bättre i ett svalt rum."
Men inget hjälpte...det tog över 2 tim innan jag somnade, då kände jag äntligen lite värme.
Jag tänkte självklart att jag hade ngn med mej, men tyckte samtidigt att det var för mycket kyla.
Jag har inte känt sån kyla vid närvaro tidigare,har jag frusit så mycket då har jag haft feberfrossa !
Fast idag har jag pratat m en som är medial så får jag nog inse att jag hade närvaro :-) Tvivlar inte på att mamma var m mej...men antagligen var de fler som ville visa att dom finns där för mej.
Det värmer mycket få känna närvaro, även när man nästan blir djupfryst ;-)
Kanske kände din mamma att du då behövde henne, att hon ville visa att hon finns där med dig närhelst du behöver.
Saknaden efter våra älskade när och kära går aldrig bort.
Precis så som du känner för din mamma, så känner jag för min fosterfar som va den pappan som om han vore min biologiska. Så kärleksfull och omtänksam.
Man saknar deras utryck och förtroliga samtal om ditten och datten, att få fråga om råd i tid och otid och inte minst den trygghet som man kände hos dem.
När de inte längre är här i vårt verkliga liv , men att som du få kontakt ändå genom den andliga vägen med din mamma..är det ändå inte underbart på någotvis. Banden är inte klippta, trots att hon inte finns irl..utan håller en vakande hand och ett öga på dig för att trösta dig. >3
Har du aldrig funderat över att utveckla denna förmåga, för du har ju den i dig?!
Att känna och kunna ta emot från den andliga sidan är ju en gåva i sig.
Kram om Gunsan tänker på dig